Jag vet att livet kan vara bra tufft ibland. Man går genom perioder då man tror att man lever i ''helvetet''. Eller perioder då man känner att man inte är lycklig, att det inte finns något som gör en lycklig. Att det liksom känns som att varje gång man bygger upp något, rivs det ner direkt pga någon liten incident. Det kan vara från att trampa i lera med sina nya vita converse, till att få en kommentar av någon där de nämner att man är ful. Även om det bara är ett skämt, så tar det imot att höra det och man känner hur allt faller. Det kan vara en incident som blir ett trauma i ens liv. En incident som gör att man måste lära sig leva på ett annorlunda sätt. 

 

Det här kan vara stunder då man bara känner för att släppa allt och ge upp. Men snälla ni. Gör er själva en tjänst. Ge inte upp. För efter regn kommer solsken. Lär er att se allt dåligt från andra perspektiv. Ändra uppfattning om saker. För det är när ni vill ge upp som ni kollar för nära på problemet. Ta ett steg bakåt och se hur livet är bortsett från problemet. Se hur många som faktiskt bryr sig om dig. Se hur många som faktiskt vill hjälpa dig upp och ge dig lite ljus i de mörka stunderna. Ta vara på de som bryr sig. Låt inte dig själv ''pusha'' iväg någon för att de vill se hur du mår, för att de vill se vad som hänt. De är där för att hjälpa. 

 

Jag är själv en sådan person som ''pushar'' iväg personer som kommer för nära. För att jag innan litat på personer som svikit mig och lämnat mig i sticket. Så jag ''pushar'' iväg dom innan jag själv blir lämnat. För det är ju trots allt lättare att bara gå ifrån, istället för att bli den som står ensam kvar när någon annan går från dig. Man lämnar för att det inte ska göra lika ont för en själv, det är iallafall det man tror. Saken är den att jag inte tänker på det själv, jag tänker inte på hur jag ''pushar'' iväg personer. Jag gör det liksom omedvetet. 

 

Ni som känner er träffade. Ni som också känner att ni lämnar personer, innan som lämnar er. Ni kommer snart inse vilka som verkligen är ''äkta'', för det är personerna som inte låter dig lämna dem. Det är personerna som alltid står bakom dig och tar emot dig när du minst anar det. Dessa personer är de som man ska hålla fast vid. För det är personerna som får dig att inse att ditt ''helvete'' inte är så farligt hemskt egentligen. Dina vänner är dom som får dig att inse att det inte lönar sig att ge upp. Man tjänar ingenting på det, utan blir bara besviken på sig själv.