Det här måste ha ett slut. Det kan inte fortsätta såhär. Jag kommer att brytas ner och gå under och det förtjänar inte jag. Egentligen var det inte jag som sa det, det var en vän. Det var just då, i den stunden, som jag faktiskt insåg hur tom jag egentligen var. Tom på känslor, tom på tårar, allt. Den här gången har tankarna tagit över totalt.

Och till slut har man ingenting kvar förutom tankarna och smärtan. Till slut är den det enda som känns verkligt. Och desperat ber man om ett avslut. När man är för rädd för att ta ett beslut och man ber på sina bara knän att det ska sluta göra så ont. Och när man vet att det en jävla massa saker att laga först.  En självrespekt som är så nedbruten. Det är den fruktansvärda ångesten som bröt ner den. Jag har stött på riktig panikångest och den känns värre än alla tårar och alla slag jag någonsin tagit. Den är olidlig.

Nu har jag fan varit mer ärlig än vad som säkert är hälsosamt. Men när hela livet är ett minfält och man trippar på tå för att inte sprängas i luften är orden de enda jag har kvar. Att skriva är det enda jag kan kontrollera just nu. Jag skriver ner alla tankar som kommer upp i huvudet. Allting fyller upp hela anteckningsutrymmet i mobilen. Jag känner mig inte stark nog för något just nu, men kommer försöka ta små, små steg för att komma tillbaka till min verklighet igen.