Efter helgen spinner det allt för många tankar i mitt huvud. Det känns som hela min värld blev alldeles för instabil. Jag måste ha koll, måste ha kontrollen, men nu finner jag ingen kontroll. Jag vet ingenting längre. Jag vet inte hur saker och ting ska kännas. Klarar inte av att inte veta, jag måste veta. Just nu är det bara för många tankar too handle och ingenting verkar ta slut eller åtminstone bli bättre. Så jag är fast här, i min bubbla av alla tankar som någonsin funnits. Det värsta av allt är det känns som att jag inte kommer härifrån utan att göra några val. De valen som jag vet kommer förändra det mesta.

Ibland önskar jag att jag var en sådan som inte tänker alls. Härom månaden kom jag på mig själv att tänka ”undra vad som hänt om jag inte hade tänkt så mycket”. Fast sen kom jag på att det är som att tänka ”undra vad som hänt om jag inte varit mig själv”. Men det här kommer aldrig att försvinna. Jag kommer alltid att vara hon som tänker. Tankarna finns med mig dag in och dag ut. Övertänker allt och bildar ett problem utav det. Hur mycket jag än vill kan jag inte sluta tänka, det går inte, men ändå är det jag, hur jag är, hur mycket jag än förstör mig själv så kommer det alltid vara jag som tänker så mycket.

Det värsta är när någon frågar vad jag tänker på. För jag kan inte sätta det i ord. Jag kan inte beskriva mina tankar. Inte bara för att de är twistade och helt uppfuckade, utan för att det oftast är svårt att förklara för någon som inte förstår, någon som inte varit med om det själv. Jag pushar oftast iväg personer som bryr sig eller kommer mig för nära. Jag måste ha mitt utrymme, måste få min tid, måste få tänka ibland. Jag måste skydda mig själv, ha kontroll, veta. För jag vet att när folk kommer en för nära kan ditt hjärta, på bara så kort stund som ett fingerknäpp, gå i bitar. Jag har svårt för att öppna mig, berätta om allt jag känner, klarar inte av sådant. Är rent utsagt livrädd. Och det jobbigaste av allt är att det inte finns något att göra åt det. Jag är bara rädd, så fruktansvärt rädd.

Ibland måste även jag få skriva av mig, no judge.