Ni vet den här ångesten på kvällen? När allt bara kommer tillbaka, alla tankar, känslor. Allt. Eller, ni kanske inte vet, ni kanske aldrig har varit med om det.

 

Ångesten nu jämfört med då är att nu vet jag att allt är bara mitt fel. Det är jag som har fuckat upp allting själv. Det är jag som gör mina misstag själv och det är jag som väljer fel. Allt är jag, precis allt. Och den här gången vet jag påriktigt inte hur jag tar mig ur det här. Hur lyckas jag alltid? Hur? Jag blir så fruktansvärt trött på mig själv. Gör jag det här i mitt omedvetna? Skapar jag all denna ångest helt själv utan att jag tänker på vad gör? Helt ärligt känns det som så just nu, det känns som att varje gång jag bygger upp allt river jag ner mig själv igen. Jag försöker att alltid vara bra, göra det rätta, men ändå blir allt så fel i slutändan och jag kan inte skylla på någon annan än mig själv. 

 

Vad gör man när man använt alla förklaringar till varför man är som man är? Ger upp? Ibland känns det faktiskt som den enda utvägen, att ge upp, att bara släppa allt och ge upp allt man hade kvar att ge. Ibland känns det som att det skulle vara så otroligt skönt, att bara släppa alla bekymmer och bli "independent woman". Inte bry sig om någonting. Men sedan vet jag fortfarande att jag kommer ha allting i mitt bakhuvud, dessa ständigt påminnande känslorna som säger åt en att ta tag i saken. Jag är lätt den som ser problemet och bara vill fly till en annan planet, bara glömma allt bakom mig, starta om m´på nytt. Om ni bara visste hur många gånger jag velat starta om på nytt, flytta till ett annat land med nya människor, människor som inte vet mitt namn och om mitt förflutna. Jag vill bara börja om, leva om allt, ta tillbaka alla misstag jag gjort och aldrig mer se tillbaka. Det är det jag vill göra nu, fly, fly från alla problem och starta om, börja om.