Fick hoppträna på en storhäst igår, Mecenas. Det gick emot alla mina normer och jag trodde jag skulle dö påriktigt. Att rida dressyr på en storhäst är en sak, men att HOPPA på en är en big deal. Som pricken över i:et red vi för Sara också. Alltså världens bästa Sara, verkligen, men om ni inte haft hoppträningar för Sara så vet ni inte vad hon verkligen går för. Vi red framridningen i hoppsits. Hoppsits!! Den som inte ridit framridningen på ca 20 minuter i hoppsits har aldrig fått känna att den lever. Det brände i mina vader och halvägs i framridningen ville vi dö. Fyfan.

 

Hoppningen gick förövrigt bra. Dock känner jag aldrig den där känslan att jag slappnar av i hoppningen på storhäst. Jag har den där spärren i huvudet som inte vill så av utan sitter bara kvar där. Det är en sån äckig känsla som man inte kan sätta ord på. Men som Sara säger; "det är en vanesak" och jag hoppas att det verkligen fungerar att man bara vänjer sig vid storhäst efter ett tag och att jag åtminstone kan nå nedanför sadeln med benen efter ett tag. Jag hade lädrena på näst sista hålet och kände mig som en dvärg. Woopwoop.