Förr kände jag en rädsla i livet, att jag har känt att det här är jag verkligen rädd för. Jag hade liksom den här "väggen" som sa till mig att här kan man inte passera. Nu känns det som att den där väggen inte existerar längre, jag känner inte den här rädslan. Det känns som att jag kan möta vad som helst och fortfarande ha kvar båda fötterna på jorden. Kanske har jag blivit starkare i mig själv nu? Eller har jag på något sett gett upp? Jag håller mig fast vid det första alternativet, för vad lönar sig egentligen på att ge upp? Jag vill hellre tro på att jag rest mig upp, byggt upp mig för att själv stå på mina ben och "face my fears". Jag tror jag har alla dessa "haters" att tacka, för dom har verkligen gjort mig starkare. Efter allt snack bakom ryggen osv så har jag nästan lärt mig hur jag får allting att bara glida av mig, att inga av deras kommentarer ska fastna på mig och påverka mig.

 

Förut lät jag folk påverka mina val, påverka vad jag tycker och vad jag känner. Jag lät dom klampa in i mitt liv och börja styra och ställa. Nu får ingen tillåtelse till det längre. Det är mitt liv, det är mina val och det är mina känslor. Fuck what everybody thinks of you. För dom är inte du, visst? Du ska inte behöva leva upp till deras åsikter och krav. Och om folk har någonting att tycka om dig, eller inte har någonting snällt att säga om dig, visar det bara att du är ett steg framför och ett steg över dom. Det bevisar att du är ett steg bättre.