Allt började med att jag var tvungen att stressa till bussen imorse. Jag går utanför dörren, kollar klockan på mobilen och inser att det är endast en ynka liten minut tills bussen går. Springer så fort jag kan till busshållplatsen och hann precis med bussen (läs att jag sprang över vägen, höll på att bli överkörd av bilar och bussen höll på att åka ifrån mig). Väl på bussen hittar jag inte min mobil. Letar i alla fickor, bh:n och under sätet. Den fanns i n g e n s t a n s.

Lite halvt panik ber jag Josefine ringa den och jag hör ingen viberation. Går av bussen på nästa busshållplats och hoppar på bussen som hem.

När jag klivit av bussen letar på jag alla vägar jag gått påvägen till busshållplatsen. Hittar inte mobilen någonstans. Väl hemma brister jag ut i gråt och får ren panik (ser min mammas reaktion framför mig, med yxan i högsta hugg) i min låtsaspappas famn . Tar mig ut igen och letar sorgsett efter mobilen (eller så gott jag kan, eftersom tårarna förvärrar min syn). Sedan ser jag något ligga på marken, såg texten "Corona" som det också stod på mitt skal. Och visst var det mobilen!!! Överlycklig springer jag hem, skriker av glädje och inser att jag behöver springa till bussen, igen. Denna gång kollade busschauffören runt om busshållplatsen och fann en flicka flåsandes som en flodhäst stå vid vägkanten (jag) och alla bilar stannar för mig på vägen. Vilken hjälte till busschaufför!

Tänkte bara tillägga här nere på ett hörn att det var jordens äckligaste skolmat idag och att jag inte heller åt någon frukost. Ooooh happy daaay!