Efter en incident igår är jag rätt omtumlad. Har tappat fotfästet helt kan man väl säga. Har väl fått klart för mig att det inte går att lita på människor, och sedan att de människor som enbart tror på vad de hör från andra inte vet bättre själva. Det har sagts mycket och mycket är inte sant. Ser nu att folk verkligen är beredda att gå över gränsen för att förstöra för andra och det gör mig bara utmattad. Och ledsen. Personer som jag verkligen inte trodde lyssnade på vad andra sa, var de som bara gjorde det. Jag är så otroligt trött på detta och blir bara irriterad på mig själv för att jag låter mig själv bli åtkommen. 

 

En vän sa till mig idag "du behöver inte bygga upp en fasad mot alla för att visa dig stark. Det är okej att vara svag ibland". Jag har alltid varit den som backar undan och pushar iväg när det kommer till saker som jag vet kan såra mig. Jag bygger upp en mur som bara få lyckas riva ner. Det är lite tragiskt, visst? Att det ska bli så att man bygger en mur runt sitt hjärta för att visa sig stark och inte bli sårad. Jag brukade lita på folk. Mycket. Tills jag insåg att dom jag litade på mest var även dom som stack kniven i ryggen när jag var som svagast. Och efter igår ifrågasätter jag vilka jag verkligen kan lita på, åter igen. Det handlar inte om att någon läckt ut mina största hemligheter, utan att man inte tänkt sig för alls innan man slänger ur sig vissa saker. Just nu vill jag bara härifrån.