- Michaela Forni

Efter helgen spinner det allt för många tankar i mitt huvud. Det känns som hela min värld blev alldeles för instabil. Jag måste ha koll, måste ha kontrollen, men nu finner jag ingen kontroll. Jag vet ingenting längre. Jag vet inte hur saker och ting ska kännas. Klarar inte av att inte veta, jag måste veta. Just nu är det bara för många tankar too handle och ingenting verkar ta slut eller åtminstone bli bättre. Så jag är fast här, i min bubbla av alla tankar som någonsin funnits. Det värsta av allt är det känns som att jag inte kommer härifrån utan att göra några val. De valen som jag vet kommer förändra det mesta.

 

Ibland önskar jag att jag var en sådan som inte tänker alls. Härom månaden kom jag på mig själv att tänka ”undra vad som hänt om jag inte hade tänkt så mycket”. Fast sen kom jag på att det är som att tänka ”undra vad som hänt om jag inte varit mig själv”. Men det här kommer aldrig att försvinna. Jag kommer alltid att vara hon som tänker. Tankarna finns med mig dag in och dag ut. Övertänker allt och bildar ett problem utav det. Hur mycket jag än vill kan jag inte sluta tänka, det går inte, men ändå är det jag, hur jag är, hur mycket jag än förstör mig själv så kommer det alltid vara jag som tänker så mycket.

 

Det värsta är när någon frågar vad jag tänker på. För jag kan inte sätta det i ord. Jag kan inte beskriva mina tankar. Inte bara för att de är twistade och helt uppfuckade, utan för att det oftast är svårt att förklara för någon som inte förstår, någon som inte varit med om det själv. Jag pushar oftast iväg personer som bryr sig eller kommer mig för nära. Jag måste ha mitt utrymme, måste få min tid, måste få tänka ibland. Jag måste skydda mig själv, ha kontroll, veta. För jag vet att när folk kommer en för nära kan ditt hjärta, på bara så kort stund som ett fingerknäpp, gå i bitar. Jag har svårt för att öppna mig, berätta om allt jag känner, klarar inte av sådant. Är rent utsagt livrädd. Och det jobbigaste av allt är att det inte finns något att göra åt det. Jag är bara rädd, så fruktansvärt rädd.

 

 

Ibland måste även jag få skriva av mig, no judge.

Grattis på fars dag pappa,

och tack för att du aldrig funnits där för mig när jag alltid behövt dig.

Har ni känt den här känslan, att man bara vill resa någonstans, lämna sitt förflutna bakom sig och bara starta om på nytt.

 

Jag själv älskar att resa. Det bästa som finns. Man åker bort från verkligheten ett tag, några veckor, en månad, och lever livet i ett helt annat land. Jag älskar känslan av att inte kunna svara på några sms eller samtal, att koppla bort mig från verkligheten där hemma och fokusera på något jag tycker är härligt, utan att någon kan lägga sig i. Om jag då vill ha internet, så finns det alltid till hands, men man kan fortfarande välja bort det och välja bort andra.

 

En resa skulle alltså sitta fint just nu. En resa till London, eller ett varmt land. Jag vill bara bort från verkligheten ett tag, från alla tankar som cirkulerar och bara koppla av. 

 

Förr kände jag en rädsla i livet, att jag har känt att det här är jag verkligen rädd för. Jag hade liksom den här "väggen" som sa till mig att här kan man inte passera. Nu känns det som att den där väggen inte existerar längre, jag känner inte den här rädslan. Det känns som att jag kan möta vad som helst och fortfarande ha kvar båda fötterna på jorden. Kanske har jag blivit starkare i mig själv nu? Eller har jag på något sett gett upp? Jag håller mig fast vid det första alternativet, för vad lönar sig egentligen på att ge upp? Jag vill hellre tro på att jag rest mig upp, byggt upp mig för att själv stå på mina ben och "face my fears". Jag tror jag har alla dessa "haters" att tacka, för dom har verkligen gjort mig starkare. Efter allt snack bakom ryggen osv så har jag nästan lärt mig hur jag får allting att bara glida av mig, att inga av deras kommentarer ska fastna på mig och påverka mig.

 

Förut lät jag folk påverka mina val, påverka vad jag tycker och vad jag känner. Jag lät dom klampa in i mitt liv och börja styra och ställa. Nu får ingen tillåtelse till det längre. Det är mitt liv, det är mina val och det är mina känslor. Fuck what everybody thinks of you. För dom är inte du, visst? Du ska inte behöva leva upp till deras åsikter och krav. Och om folk har någonting att tycka om dig, eller inte har någonting snällt att säga om dig, visar det bara att du är ett steg framför och ett steg över dom. Det bevisar att du är ett steg bättre.

 

Sänder ett litet hjärta till alla er personer som verkligen lägger ner hela ert hjärta och er själ i att skapa rykten om en. The award for the best liar goes to you :)))) tycker lite synd om er faktiskt, med tanke på att ni inte har ett bättre liv än att sprida falska saker om en, låter lite patetsikt faktiskt, don't you think? :)))

Ni vet den här ångesten på kvällen? När allt bara kommer tillbaka, alla tankar, känslor. Allt. Eller, ni kanske inte vet, ni kanske aldrig har varit med om det.

 

Ångesten nu jämfört med då är att nu vet jag att allt är bara mitt fel. Det är jag som har fuckat upp allting själv. Det är jag som gör mina misstag själv och det är jag som väljer fel. Allt är jag, precis allt. Och den här gången vet jag påriktigt inte hur jag tar mig ur det här. Hur lyckas jag alltid? Hur? Jag blir så fruktansvärt trött på mig själv. Gör jag det här i mitt omedvetna? Skapar jag all denna ångest helt själv utan att jag tänker på vad gör? Helt ärligt känns det som så just nu, det känns som att varje gång jag bygger upp allt river jag ner mig själv igen. Jag försöker att alltid vara bra, göra det rätta, men ändå blir allt så fel i slutändan och jag kan inte skylla på någon annan än mig själv. 

 

Vad gör man när man använt alla förklaringar till varför man är som man är? Ger upp? Ibland känns det faktiskt som den enda utvägen, att ge upp, att bara släppa allt och ge upp allt man hade kvar att ge. Ibland känns det som att det skulle vara så otroligt skönt, att bara släppa alla bekymmer och bli "independent woman". Inte bry sig om någonting. Men sedan vet jag fortfarande att jag kommer ha allting i mitt bakhuvud, dessa ständigt påminnande känslorna som säger åt en att ta tag i saken. Jag är lätt den som ser problemet och bara vill fly till en annan planet, bara glömma allt bakom mig, starta om m´på nytt. Om ni bara visste hur många gånger jag velat starta om på nytt, flytta till ett annat land med nya människor, människor som inte vet mitt namn och om mitt förflutna. Jag vill bara börja om, leva om allt, ta tillbaka alla misstag jag gjort och aldrig mer se tillbaka. Det är det jag vill göra nu, fly, fly från alla problem och starta om, börja om.

Idag är det bara en sån där dag,

en sån där kväll,

då jag saknar dig lite mer än vanligt.

 

Har inte varit hemma något i helgen, därför har bloggen legat nere, vilket i och för sig är standard på helgerna. Men det är så det får bli, för det är på helgerna jag bestämmer mig för att jag ska må bra och då lägger jag bloggen lite på hyllan. Jag är med alla mina vänner som får mig att må sådär sjukt bra och då har jag inte tid till bloggen. 

 

Min helg har iallafall varit bäst, utan tvekan. Det är såna här helger som är dom bästa helgerna, med grymt folk! Har fått några tankeställare i helgen, men det slipper man aldrig undan. Den här gången är det något som bara finns där och aldrig riktigt försvinner, som liksom ständigt ligger i bakhuvudet och påminner en varje gång det blir lite tyst runt omkring en.

 

Sitter och rensar min instagram, hade över 450 bilder, så det är rätt mycket. Kände för att "börja om". Vill rensa bort alla tankar som förknippas med bilderna. Jag är en sån person som lätt går tillbaka och tittar på gamla bilder som väcker minnen. Samtidigt väcks massa tankar till liv, bra som dåliga. Till en början känns allt okej, men efter en stunds tänkande kan man inte urskilja de bra och de dåliga tankarna längre. Allt blir bara för mycket, allt slingrar sig i varandra och jag tappar kontrollen. Så, har bestämt mig för att radera det mesta och bara låta tankarna förvinna iväg långt härifrån. Det här är någonting som behövdes göras.

 

 

Någonting jag kan störa mig något fruktansvärt mycket på är när personer verkligen klankar ner på en person, utan att denne är närvarande. Att vissa kan sjunka så lågt och spotta ur sig det värsta de kan komma på. Jag förstår inte hur de kan ha så lätt för sig, hur de kan prata så himla mycket om personen utan dess närvaro istället för att ringa personen eller träffas. Visst, jag var förut den som slängde ur mig ord bakom ryggen på en person, jag kunde säga så elaka saker. Skillnaden från då och nu är att då var jag elva eller tolv år gammal, nu är vi sjutton år. Det är ca fem år sedan jag gjorde något sådant, det har tagit mig fem år att växa upp och inse att det är fel. Dock tycks det ta längre tid för vissa andra.

 

Jag skyller allt detta på grupptryck, för att inte skämma ut de som känner igen sig i texten. Fine, personen kan ha ljugit eller gjort något riktigt dumt. Till och med jag kan tycka att sådant är riktigt fult och äckligt, men räcker det då inte med att hon/han vet om att det är dåligt? Ska man verkligen behöva dra till några fler med i sitt lag som ska börja ogilla personen också? Är det verkligen rätt gjort av er då? I sådana situationer ställer jag mig faktiskt hellre bakom personen som ljugit eller gjort något dumt, och inte bakom de som har detta hat mot personen utan att den vet om det. Jag tycker det är vidrigt hur man kan sjunka så lågt som person att man diskuterar om en annan i ett rum fullt med människor, som sedan efter allt de fått höra kan börja ogilla den utsatta. 

 

Ni ska skämmas något otroligt mycket om ni känner igen er. Det är dags att växa upp, räta på ryggen och prata med personen istället för om personen med andra. Sätt er i varandras sitsar, skulle ni trivas?

Det enda folk har skrivit om och lagt upp bilder på, på de sociala medierna de senaste dagarna är om den nya uppdateringen IOS 7 på Iphone. Även om "Grand Theft Auto" aka GTA. Det har varit delade åsikter om den nya uppdateringen, ena säger att den ser "plastig" och ful ut, andra säger att den är hur grym som helst. Har inte vågat att uppdatera min än med tanke på allas åsikter om den, men nu är det även min tur. Efter att jag pillade lite på Hannahs mobil idag (hon har precis uppdaterat sin) så tycker jag nog om den, massa nya funktioner osv! Så, mobilen ligger här bredvid mig och uppdaterat till hälften, alltså är det säkert minst 1,5 h kvar...

 

 

 

GTA är något jag dock inte kommer skaffa mig, kanske skulle vara kul att prova, men det är inget jag skulle lägga mina pengar på!